Jag skulle plugga i helgen... jajjamen... göra färdigt ekonomiarbetet så det var fritt fram att avsluta projektarbetet nästa vecka. Men så blev det inte.
Har visserligen jobbat natt fredag och lördag vilket har misshandlat min dygnsrytm rätt rejält, men jag har ändå inte sovit bort hela dagarna. Vad jag däremot har gjort är att spela Alfapet med min pojk. Dag ut och dag in. Vem kunde ana att Alfapet var beroendeframkallande?
Min käre pojk tycker också att det är hysteriskt roligt att påpeka en annan sak. Jag skriver rätt mycket, rollspel och dyl. Jag älskar böcker och är det något jag kan impulshandla så är det just böcker. Vilket också innebär att jag läser en hel del. Jag gillar korsord och har ordpussel på min mobil... och ändock... trots detta ligger vi aldrig långt ifrån varandra poängmässigt. Så här långt har jag förlorat hälften av gångerna... till en dyslektiker... ;P Min pojke är awesome!
Ouups we did it again..
4 år sedan
Alfapet är supersvårt. Jag är "bra" på korsord och sånt, men att få ihop alla helt slumpmässiga jävla bokstäver (jag råkar alltid ut för X och Z) är jag hopplös på. Det handlar endast om tur för mig när jag spelar. Får jag bara rätt brickor så :P
SvaraRaderaDet kan kanske vara en fördel att vara dyslektiker i alfapet? Så att man inte låser sig vid en viss stavning av ord ;)
SvaraRaderaOch så är det mycket tur så man hamnar på rätt poäng rutor...
Lollie> *nickar* Jag skyller på att Tias har tur med sina brickor. Och att han spenderade sin barndomsdagar i deras stuga där de spelade Alfapet dag ut och dag in... Vi spelade monopol och spökslottet om jag inte minns fel. ;P
SvaraRaderaMårten> Jo, Tias säger också att det nog hjälper med att hans hjärna hittar på alldeles egna ord ur redan rättstavade ord vilket ger honom flera möjligheter.